Något om svenska sångskolor på 1800-talet
av Iwa Sörenson
Den som vill sammanfatta sångskolor under 1800-talet får först ta sig en funderare på vad en sångskola är, och därefter besvara frågan när 1800-talet egentligen börjar. I ett svenskt perspektiv kan det vara lika bra att börja i slutet av 1700-talet – vi hade fått vår nationella opera, och var på väg in i det kulturella finrummet, samtidigt som Sverige var ett fattigt land med låg utbildningsnivå och fortfarande långt kvar till allmän folkskola.
Men det finns redan i de tidiga svenska eller rättare sagt tysk-svenska sångskolorna en ambition att förbättra sången utanför de fina salongerna. Framför allt hade man siktet inställt på skolan och kyrkan.
Georg Joseph Vogler, för oss mest känd genom sin ”Hosianna”, hade till Sverige med sig sin sångskola, som var tryckt i Tyskland. Han varnar för att man ska gapa, grimasera och se ansträngd ut medan man sjunger, och det han allra först vill bibringa sina elever är ett fint och tätt legato. Den som kan sjunga legato kanske får uppleva att allra först bli kritiserad, men kommer sedan att få den största uppskattning för sin konst.
Men Vogler är inte ensam tysk med karriär i Stockholm. Både Carl August Stieler och Johann Christian Friedrich Hæffner skrev sångskolor. I Hæffners fall blev den aldrig utgiven på grund av att han hade så dålig ekonomi, men Stielers sångskola fick spridning inom kyrkan.
Innehållsmässigt skiljer sig förstås dessa skolor från dem som är skrivna för professionella sångare. Nybörjarnas sångskolor innehåller en hel del elementa med grunder i notläsning och allmän musiklära över huvud taget.
Bland de svenska sångskolor som skrevs med tanke på utbildning av professionella sångare finns Isak Bergs (han var lärare till Jenny Lind) och Isidor Dannströms (han var Garcíainfluerad). Samt förstås flera andra.
Under första delen av 1800-talet uppstod ett behov av ny och förändrad sångutbildning i och med ny repertoar och starkare orkestrar, vilket italienarna ansåg var tyskarnas fel. Å andra sidan gick det inte så bra för tysk 1800-talsopera, vilket tyskarna ansåg var italienarnas fel, eftersom de italienska pedagogerna utbildade de tyska sångarna till ytlighet och konstigt uttal.
Den italienska sångskolan med företrädare som far och son (Francesco och Giovanni Battista) Lamperti, utmärkte sig för en rätt pragmatisk inställning. Idealet var en mjuk tonansats, en leende läppinställning och en större tolerans för vibrato än hos den konkurrerande Garcíaskolan (grundad av Manuel García d y ). Den i sin tur blev den ledande under decennier, med dotterskolor som åtminstone sade sig undervisa efter Garcías metodik. Hans sångskolor utmärkte sig för metodiskhet och noggrannhet, och han har fått äran av att ha uppfunnit laryngoskopet.
Utmärkande för Garcíaskolans ideal var coup de glotte, en tonansats som började med en kraftig slutning av stämbanden och en ton som skulle vara rak, utan vibrato. Målet var en teknik som både tillät figursång med snabba, tydliga koloraturer och långa, starka toner när det behövdes.
Till Sverige kom Garcíaskolan inte bara med Dannström, utan också Julius Günther, som arbetade som sångpedagog i femtio år, stod för de franska idealen, fast han bara tagit ett tiotal lektioner för García.
Det är först framåt slutet av 1800-talet som förändringen kommer, inte minst genom Fritz Arlberg, och hans ilskna kritik av den fransk-svenska sångundervisningen. Hans mål var en sångundervisning som byggde på svenska språket, som lät sångarna uttala orden så att man begrep vad de sjöng, som tillät en fri andning och som skrotade den leende munställningen. Läpparna skulle röra sig naturligt vid artikulation. Och en av de kanske mest avgörande förändringarna kommer i samband med detta – nämligen att sångutbildningen ska vara helt individualiserad och inte följa en mall.
En av Arlbergs elever, Oscar Lejdström, drev det ännu längre, och säger i sin bok att sångpedagogen vid första mötet med eleven ska ställa diagnos och precis som en läkare ge rätt vård. Lejdström var förresten gift med en läkare, Ingrid Samselius, som skrev och gav ut en bok om andning. Så man diskuterade nog det medicinska förhållningssättet vid köksbordet.
En hackskala, vad är det? Jo, en skala som Dannström rekommenderar med hård tonansats på varje ton. Detta för att skapa en klar och slaggfri röstkvalitet. Och Den yttersta egalité handlar om Hæffners syn på portamento. Eller menar han kanske legato?
© Iwa Sörenson 2015